jesuiscommejesuis

Lyssnar på musik som jag lyssnat på under sensommaren och hösten. Längtar efter krispig luft och långa rödvinskvällar. Skrev in fel adress och trodde att bloggen var borta, blev ledsen. Det finns så många minnen här. Jag tror jag bodde i Nkpg senast jag skrev. Herregud, det livet. Så långt bort på något sätt. Skönt. Vill aldrig tillbaka till allt det, de känslorna. 

Jag kommer alltid tillbaka hit. Det är någon form av trygghet att veta att det finns kvar. Allt kaos, allt fint, alla drömmer, besvikelser. Jag vet inte vart jag är nu. en känsla av rotlöshet och samtidigt en övertygelse om att jag tar mig igenom detta också. Från rummet i Örebro, till rummet i Helsingborg, till 1:an i Göteborg, till 3:an i norrköping. Och så jag. 

innan vi går sönder i varsin karriär.

innan vi aldrig tar på varandra.

innan våra hjärnor slutar göra endorfiner.

 

du började lysa av ett ljus jag inte kände igen.

 

innan vi aldrig kände varandra.

Jag pratade om den där natten i helgen.

När jag gick hem tänkte jag på eftermiddagarna utanför matsalen. På asfalten, i solen.

Men jag pratade om det där natten i helgen; "That was wisconsin, that was yesterday. Now I have nothing that I can keep".

Jag minns att jag lyssnade på det om och om igen. Satt i sängen och grät hysteriskt, hulkade, somnade helt utslagen.

Jag kände att jag hade förlorat allt, och jag förlorade så mycket den där natten.

Minns att jag pratade om det en kväll i min lägenhet på den tiden jag drack äppelvin.

Pratade om vad han hade sagt och vad det hade gjort med mig. 

Vissa morgnar tror jag att jag är 19 år igen, att jag vaknar och inte har något kvar.

 

"bli ledsen över att du är som du är och att vi aldrig var som varandra".

 

 

 

när hjärnan inte kan förklara varför det gör ont

en gråzon.

moto boy.

precis som i vardagsrummet i helsingborg.

det var vår, jag var ensam hemma.

hörde trafiken, andades.

 

i wish that i could always feel the way i feel tonite.

ibland

 

stormen och vågorna

 

Innan vi går sönder i varsin karriär

Innan vi aldrig tar på varann

Innan våra hjärnor slutar göra endorfiner.

 

 

 

eric saade bah kan man ha ladies night så kan man ha gentlemens night. Varför skulle man inte kunna ha det?

 

eeh pga VARJE KVÄLL ÄR GENTLEMENS NIGHT!!

 

 

Jag återvänder till den här bloggen då och då.
Den bär liksom på så mycket historia, ibland hela perioder och ibland bara snabba nedslag. Den bär på flest minnen från tiden innan jag flyttade till Helsingborg och när jag bodde i Helsingborg.
Jag minns den där rotlösheten jag kände innan jag flyttade. Längtan efter något annat, längtan efter att börja leva. Jag pratade om det med en vän en gång, att jag inte kände att jag började leva på riktigt förens jag flyttade hit till Göteborg. Det låter konstigt och det känns liksom sorgligt på något sätt. Men jag vet hur mycket sanning det ligger i det för jag visste så tidigt att Örebro inte skulle räcka till. Jag romantiserade länge om framtiden. Drömde om att vara designer, fotograf eller bara vara. Men det var alltid i Göteborg. Den där tanken slår mig ibland när jag korsar Linnégatan på väg hem. Ljudet av spårvagnar. Då inser jag att jag bor här, äntligen. Och jag lever, jag lever så sjukt mycket. Även de dagar då jag inte gör någonting. Göteborg är vardag nu, det blir ju alltid så. När man kommer förbi allt romantiserande, då kommer vardagen. Men vardagen här är ändå vacker, jag minns fortfarande varför jag ville flytta hit och hur jag ville känna. Och det är exakt så jag känner när jag korsar Linnégatan och hör ljudet av spårvagnar; jag känner att jag lever.

Det ligger kvar en massa bilder på mitt bloggkonto från tiden i Helsingborg.

Mycket webcam-mode på den tiden.

mvh ej kortfattad