jesuiscommejesuis

Jag återvänder till den här bloggen då och då.
Den bär liksom på så mycket historia, ibland hela perioder och ibland bara snabba nedslag. Den bär på flest minnen från tiden innan jag flyttade till Helsingborg och när jag bodde i Helsingborg.
Jag minns den där rotlösheten jag kände innan jag flyttade. Längtan efter något annat, längtan efter att börja leva. Jag pratade om det med en vän en gång, att jag inte kände att jag började leva på riktigt förens jag flyttade hit till Göteborg. Det låter konstigt och det känns liksom sorgligt på något sätt. Men jag vet hur mycket sanning det ligger i det för jag visste så tidigt att Örebro inte skulle räcka till. Jag romantiserade länge om framtiden. Drömde om att vara designer, fotograf eller bara vara. Men det var alltid i Göteborg. Den där tanken slår mig ibland när jag korsar Linnégatan på väg hem. Ljudet av spårvagnar. Då inser jag att jag bor här, äntligen. Och jag lever, jag lever så sjukt mycket. Även de dagar då jag inte gör någonting. Göteborg är vardag nu, det blir ju alltid så. När man kommer förbi allt romantiserande, då kommer vardagen. Men vardagen här är ändå vacker, jag minns fortfarande varför jag ville flytta hit och hur jag ville känna. Och det är exakt så jag känner när jag korsar Linnégatan och hör ljudet av spårvagnar; jag känner att jag lever.